Travsits

Din sits i skritt-trav-övergångar

De senaste dagarna har jag och Mira jobbat på övergångar mellan skritt och trav. Fokus har varit på att hitta avslappning och framåtanda även i övergångarna.

Fram tills nu har vi egentligen mer jobbat med att Mira ska söka fram och ned i traven och själva övergången har jag inte krävt så mycket av, men nu är traven så pass stabil att det är dags att titta på övergångarna och få dem mer smidiga. Det har ju varit jobbigt att i traven hitta sökning fram och ned och avslappning men lilla Miramis är nu så pass stabil att det känns ok. Tidigare var det väldigt mycket höja nacken, sänka ryggen och bli stel. I övergångarna har dock det mönstret blivit kvar och därför är det nu dags att ta tag i det.

Det allra viktigaste är faktiskt ryttarens stabilitet.

Hur gör man då för att få en åtminstone hyfsat smidig övergång? Det allra viktigaste är faktiskt ryttarens stabilitet. Om man själv faller fram och tillbaka i övergången kommer förstås även hästen göra  det. Jag står ju upp ganska mycket i traven och definitivt i övergången, och där måste jag hitta min stabilitet. Jag lättar endast lite ur sadeln, ramar in hästen mellan skänklarna och eftersom Mira har en tendens att falla på ytter fram har jag spöet där i beredskap, om det behövs för att peta in bogen. Axlarna slappnar av och faller ner naturligt. Om jag spänner dem så flyttar jag genast uppp min tyngdpunkt från bäckenet upp mot mage/bröstkorg och då tappar jag stabiliteten. Sedan lägger jag fokus på min bål. Är både ryggsida och magsida lika långa eller sträcker jag ut en sida? Kutar jag med ryggen blir den längre och lutar jag mig bakåt bli magen längre. Båda sidor ska vara lika långa, precis som när man går på marken, i neutralläge.  Antingen behöver jag kanske suga tag i magmusklerna för att korta framsidan en aning eller så behöver jag kanske trycka ut en stark svankrygg en aning. Här är det dock jätteviktigt att inte ersätta en spänning med en annan. Man får aldrig ta i för kung och fosterland och med mycket muskelkraft hålla sig ”fast” på ett visst sätt. När man bryter mönster får man ta i lite och överdriva rörelserna men man måste ganska snabbt ändå kunna slappna av. Mirakel sker inte på en minut och är man själv stel så behöver man lite tid på sig att tänja på stela muskler och hitta en bekväm, naturlig rörelse. När neutralläge mellan fram och baksida är checkad undersöker jag om jag viker mig i sidan. Båda axlarna ska vara på samma höjd. Om jag har vikt mig i en sida trampar jag ner den sidans skänkel lite, och så lyfter jag gärna armen på den sidan rakt upp i luften, ovanför huvudet. Då ”tvingas” jag sträcka ut min korta, vikta sida. Jag tänker mig en karusellhäst med en stång i mitten. Där i mitten, med den där stången rakt genom min kropp, vill jag sitta. Då har jag ett neutralläge mellan mage och rygg och jag har en rak bål, där båda sidorna är lika långa och axlarna ligger i nivå med varandra.

Ja, egentligen beskriver jag förstås nu hur du vill sitta eller stå i sadeln hela tiden, inte bara i övergångarna. Har man en häst som inte har några problem med trav så jobbar man med fina travövergångar på en gång, dvs så fort du börjar med trav. Är traven svår för hästen så kan det helt enkelt vara att begära för mycket att övergången ska ske mjukt och fint från första början. När väl sitsen är checkad och den är ok och stabil så ber jag om trav. Antingen kan man göra det genom ett ljud eller så ändrar man takten i hästens rygg till en travtakt. Sitter man ner i övergången så kan man använda sina sittben för att be om trav och när jag står upp så växlar jag lite vikt i stigbyglarna för att få en travtakt. Händerna hålls lågt och stabilt vid manken. De styr inte hästen, utan det är din sits och din intention vart du ska, att du verkligen ser vägen, som styr hästen. Om du rider övergången på en volt får du dessutom hjälp av vägen med böjningen, och en lätt öppna underlättar ännu mer för traven då inner bakben kommer på plats och bär ordentligt. Är det svårt med travtakt så säga gärna 1-2-1-2 eller något annat högt för dig själv så att du även hör takten. Lycka till!

Travsits

Us against them?

Tyvärr är denna artikel enbart tillgänglig på Engelska. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Today I am thinking about the polarized world of horses, how often we consider it is ”we” against ”them”. How ”we” do it right and ”they” have no clue. I was discussing this topic about bit or bitless riding some days ago, but today I would like to go into the topic of Academic Art of Riding.

When I first entered the world of AAoR I really felt like coming home. This was exactly what I wanted to do and the philosophy appealed to me. It was not just pulling reins and kicking legs, but really a partnership with the horse. I still feel this, AAoR is my true passion in life and I want to learn as much as possible about horses and riding. I want to understand every little detail and all the techniques out there and improve my feeling and sensation of the horse, whether under me or next to me. Yes, I know I am on a lifelong quest…

When I finally managed to start with AAoR and then got my first horse, it did not take long time until I thought that everyone should do AAoR. It was the only ”right” way for me. I was tired of the ”normal” dressage with a lot of pulling, kicking and harsh behaviour and I wanted everyone else to see what I saw. It was really a feeling of ”we”, the enlightend ones doing AAoR against the ”enemy”, the normal dressage riders that just didn’t get it, and almost were abusing their animals.

But do you know something? There is good and bad dressage regardless if you are a normal dressage rider, doing AAoR, riding classical dressage or whatever school you feel you belong to. As time has gone by, I did not only develop my horse training skills, but also my mind. I am now open to good training whatever school it claims to belong to. That does not mean I change all of my system as soon as I see something new, but as the scientist I am one of the approaches I take to horses is scientific. Just like when I do research I collect little pieces and put them together to get the bigger picture, or vice versa, I demolish the big picture into small pieces to see how they all fit together. My aim is to learn how to better ride and train horses and students, and any detail that fit into my way of doing so is eventually added and used, regardless of its source.

I do believe that if we just try to enlighten ourselves and see different kinds of training and the good of it, we will benefit of it and stop looking at other riders as ”them”, but instead ”us”, the horse lovers. I also know that the ability of doing so is also very much depending on our own stage of maturity. You cannot force yourself to appreciate ”them” if you are not there, but maybe you will later in life. And of course it goes without saying, that no matter how open you are to other approaches to horses, you do not need to comply with them all.

Travsits

Bett eller bettlöst?

Bett eller bettlöst, det är frågan. Eller är det det? Måste man välja antingen eller? Inom hästsporten blir det lätt väldigt polariserat, man ser ”sin” väg som den enda rätta och helst bör hela världen ”räddas” så att de väljer din väg och gör rätt. Antingen ska man rida med eller utan bett, med sadel eller barbacka, ha hästen barfota eller med skor, använda positiv eller negativ förstärkning, rida dressyr eller hoppning. Ja det finns många antingen eller i hästvärlden men för mig gäller det gamla ordspråket ”Alla vägar bär till Rom”. För mig finns inte en enda rätt väg som passar alla i hela världen utan man måste hitta den väg som är rätt för varje ekipage. Idag vill jag dela med mig av mina tankar om bett kontra bettlöst, och hur jag kombinerar dem! För ja, jag använder båda sorter och ser hur väl de kompletterar varandra.

På en ung häst eller en häst som behöver omskolas använder jag utan tvekan en kapson, dvs ett bettlöst alternativ. Detta gör jag för att skona hästens mun. Kapsonen är ett alldeles fantastiskt verktyg och med den kan man ställa hästen i nacken. Nu till ett litet experiment så att du själv får känna skillnad på kapson, som verkar på nosryggen,  respektive t.ex. en repgrimma eller grimma, som verkar under hakan.  Sätt tumme och pekfinger på din egen näsrygg och för mjukt huvudet åt sidan. Om du är helt avslappnad och låter huvudet följa med rörelsen naturligt så känner du att hela huvudet vrids i nacken. Det blir som om du får en liten ställning i din egen nacke och det är på det sättet som kapsonen verkar. Om du nu sätter tumme och pekfinger på hakan och för huvudet åt sidan så känner du hur hakan vrids ut mot det håll som du  för den åt, medan nacken går åt andra hållet. Du får nu ingen ställning i nacken utan du har bara lagt huvudet på sned. Det är på detta sätt som t.ex. en grimma eller repgrimma fungerar då själva ledtygeln sitter under hakan.

Nu till ett litet experiment så att du själv får känna skillnad på kapson, som verkar på nosryggen,  respektive t.ex. en repgrimma eller grimma, som verkar under hakan.

Detta är anledningen till att jag är så ypperligt förtjust i kapsonen! Den hjälper dig med ställning av hästens nacke, och den har alltså samma funktion som ett tränsbett har. Tränar man med ett tränsbett så kan man plocka i tygeln för att be om ställning, men det är givetvis svårt att be om ställning med ett tränsbett om du befinner dig framför hästen i en groundwork-position. Där är kapsonen helt enkelt outstanding!

När lägger jag då till ett bett? Jo i princip när jag inte längre behöver det. När hästen kan ställa och böja sig för sitsen och lyssnar på tyngdpunktens förflyttning  för att samla och öka lite. Ja då kan jag sätta till ett bett för då kan jag vara så mjuk i handen att bettet inte skadar den ömtåliga vävnaden. Lyssnar hästen inte på min kropp så att jag måste ta större tag i tygeln då anser jag det bättre att skona munnen och bara använda kapsonen. Man kan förstås fråga sig, om det nu går så bra att rida hästen för sitsen, varför behöver jag överhuvudtaget sätta in ett bett då? Jo för då kan man uppnå en ännu finare kommunikation med hästen. Om du nu inte vill sätta in ett bett så går det förstås alldeles utmärkt att fortsätta rida på bara kapsonen. För mig personligen är det stångbett jag använder när jag kombinerar bett med kapson. Kapsonen har ju som sagt en ställande funktion, men med stångbettet kan jag inte ställa hästen. Jag kan alltså inte plocka i en tygel i stångbettet för att ställa hästen, utan tar jag i stångtyglen så ger den hästen en impuls att söka fram och ned. Är hästen redan fram och ner och jag tar mer i stångtygeln krullar hästen oftast ihop nacken och börjar gå bakom hand. Stångbettet funderar alltså med en hävstängseffekt fram och ned, inte ställande! Därför är kombinationen av just stångbett och kapson väldigt bra då man får tillgång till båda delar. Den allra viktigaste lärdomen gällande vad tyglarna sitter fast i är förstås att det är alltid handen som håller tygeln som avgör hur skarpt den verkar! Det är jag säkert på att ni hört massor av gånger förr, men det är inte mindre sant för det!

Behöver du nu gå ut och justera vad det är du rider din häst på då? Jag skulle säga att det beror på din häst. Är hästen nöjd och har en lugn mun? Jag då kan du fortsätta som du gör nu och behöver inte byta ut din utrustning. Har hästen en orolig mun och allmänt ogillar dina tygeltag? Jag då är det dags att se över din utrustning och söka efter ett alternativ som din häst gillar. Jag avslutar med ett annat klyschigt, men sant ordspråk ”If it ain’t broken then don’t fix it! ”Är det inte trasigt så laga det inte”.