Bentpraktik

Ha hästen med dig mentalt – att förflytta en stenstod

Du jobbar i stillastående och hästen står där verkligen helt stilla. Stilla som en vägg… gjord av tjock betong… väl förankrad i marken. Det går faktiskt inte att flytta hästen alls, inte på något sätt. Känns det igen? Det här hände under en lektion idag och nu ska jag berätta om vår lösning. Kanske är det även lösningen på ditt problem?

Det var ett halt och isigt underlag så lektionen blev stillastående och vi jobbade med att sänka huvudet. Vi vill att hästen sänker huvudet så långt ner att underhalsen släpper och blir lös och ledig. Dessutom vill vi att hästen tar fram nosen så att den öppnar upp i området mellan underkäke och atlaskotans vinge, så att vi så småningom även kan be om ställning. Mer om detta kan du läsa om i AR-skolan, under Ställning och böjning.

mirastallning

I början gick det fint att ta ner huvudet men efter en liten stund blev hästen stel som en stenstod och det gick inte alls att locka ner huvudet. Visst, det är möjligt att dra ner huvudet med våld men det föder bara motstånd och en sådan relation vill vi inte ha. Vi vill att hästen ger oss sitt huvud och att vi varsamt tar hand om den gåvan. Mjukt och fint är ledordet! Men vad gör man då när hästen står där som en stenstod och ingenting händer? Frågan att fundera på är varför inget händer? I många fall, liksom i det här fallet, berodde det på att hästen försvunnit iväg mentalt. Kanske är man själv inte helt närvarande, man har ”tjatat” en övning för länge, det händer något en bit bort? Ja det kan finns många orsaker till varför hästen försvinner iväg mentalt men vårt jobb är att få den med oss igen.

…vi kan nog enas om att för att få till en bra träning så behöver både häst och människa vara närvarande?

För att få tillbaka hästen mentalt började vi under dagens lektionen med viktförskjutningar av bogen. Det går även bra att flytta hästen några steg framåt eller bakåt om det passar bättre. Ledordet för övningen är mjukt och fint och vi bad hästen att stå och ”vagga” med oss, från sida till sida. I vaggningen brydde vi oss inte det minsta om att sänka huvudet utan det fick vara där hästen ville ha det. Först när hästen var mentalt med oss bad vi den att sänka huvudet och ta fram  nosen och då det gick hur bra som helst. Så fort hästen försvann iväg mentalt gick det inte alls att be den sänka huvudet. Det var så extremt tydligt i blicken på hästen när den var med oss och när den försvann iväg mentalt. Men vi kan nog enas om att för att få till en bra träning så behöver både häst och människa vara närvarande?

Bentpraktik

Man kan ju iallafall skritta

Hollandsvistelse till trots, det blir kallt med frusen paddock även här. Men man kan ju iallafall skritta och jobba stillastående. Idag kunde jag dock se en fördel med att ”bara” skritta.

Den som hängt med ett tag vet att Bröta och jag hittade riktigt fin känsla innan jul. Det var ren magi. Nu var det ju inte riktigt lika fin magi när jag kom tillbaka efter julfirandet. Den senaste tiden har vi dock hittat tillbaka till magin. När man ”bara” skrittar så hinner man känna väldigt väl vad som händer och vad jag kom fram till var att vår tappade magi förstås berodde på mig. Jag bad Bröta att korrigera sig men gav henne inte tillräckligt med tid för att göra det. Jag ville ha svar omedelbums och när det inte fungerade blev jag osäker och prövade genast något annat. Nu, under mitt myckna skrittarbete, har jag hittat tillbaka till att ge en hjälp och vänta på svar. Det gillar förstås  Bröta och hon är mycket nöjd med mig nu. Idag kände jag dessutom att jag inte riktigt fick igenom ställning och lateral böjning till vänster. Då kunde jag lägga till lite mer inner sittben och be om en bröstkorgsrotation och be om böjning runt inner skänkel.  Det gick fint och vi jobbade sedan med sluta och förvänd sluta i en åttvolt. Då rider jag alltså en sluta åt ett håll hela tiden, men i ena ått-delen blir det en sluta och i den andra ått-delen blir det en förvänd sluta. Nyckeln i det hela är att ha koll på sin egen riktning och få med sig hela hästen åt det hållet.

Nyckeln i det hela är att ha koll på sin egen riktning och få med sig hela hästen åt det hållet.

Med Mira fick jag en riktig aha-upplevelse! I vänster varv blir det just nu lätt att hon faller lite på ytterbogen och förböjer sig när jag ber om en öppna. Blir det dessutom långsamt, vilket det lätt blir med Mira, så blir det bara pannkaka. För att åtgärda detta smackade jag på och höll takten genom att mjukt skänkla med omväxlande höger och vänster skänkel. Därefter fokuserade jag på att få hela hästen i en riktning, alltså bakbenen in under tyngdpunkten och frambenen mitt framför bakbenen. Hästen skall alltså vara mitt emellan hjälperna.  Därefter satte jag mig i en öppna och tänkte lite öka volten. Så fort hon var på väg att falla ut mot bogen bad jag bakbenen kliva på fram till tyngdpunkten och flyttade in bogen. Min stora aha-upplevelse var att jag kände att jag kom över lite mot ytterbogen när hon började falla dit. Jag satt mig djupare tillrätta på insidan och tänkte min vikt lite mot inner bakben samtidigt som jag flyttade in bogen. Jösses vad det då gick riktigt bra! Hon fick en riktigt fin och avslappnad böjning, klev på framåt och hade inga problem med öppnan längre! Det gäller att hitta de där små detaljerna som gör så stor skillnad! Tack för det min lilla Mira!